19 May. - 2013
06 Nov. - 2012
05 Nov. - 2012
27 Apr. - 2010
  I stumbled across this Swedish treat in 2007, loving the diversity of Too Proud to Stick with Winners. At that time, Arbogast was essentially a one-man band, with friends pitching in. Certainties and Doubts is an obvious "band" effort, both in the writing and the playing. The parts gel together nicely, and there are riffs to remember, melodies to hum along with, and dirty beats to make your fingers snap. Svante Widerström has a great voice, very every-man honest, while able to leap into Radiohead/Muse falsetto and "get gruff" like hard rock swagger/stagger. People might reference Guns N' Roses mellower moments (like "Patience" and their cover of "Knockin' on Heaven's Door," where Axl really showed his range and restraint, thus they're song that can and will be played on rock, soft rock, AOR, and "variety" stations now and for decades to come), or '70s rock (Alice Cooper, Cheap Trick, The Who, and The Stones have all come up), but all those singers have a "signature style" no one can duplicate, and they can't get away from. Svente's vocals aren't nearly that distinctive (most aren't, that's why those bands are legendary), and his aren't nearly so easy to pigeonhole as hard rock. I still hear some twang here, especially in the reaching moments, and someone namechecked REM, so let's toss that one into the list. The lyrics here get clever, sometimes funny, and yet the next song, they'll strip it bare and rock your ass into next week. There's some really nice guitarwork here, kinda reminds me of Hanoi Rocks cuz it isn't Slash's wide-legged gonzo, it was dirty yet elegant, like Keith Richard's groove. But the real value here (aside from an album full of worthwhile moments, meaning you have to get the whole thing and play it end to end) is Svante's vocals. Warm and real, no need to showboat, he could lead this merry band of pranksters to great things.

Scott Hefflon
Lollipop magazine
04 Mar. - 2010
  Arbogast is the solo musical adventure of talented Swedish musician and songwriter Svante Widerstrom. Certainties and Doubts, his second full-length album, is a genuine stream of consciousness work, a characteristic of true individual expression. Often hard to define or pin down, the music on this album is clever, creative, and disturbingly entertaining. Certainties and Doubts is disturbing because it seems aimless and eclectic. Conversely, this could be its definitive theme.

A common thread is the diverse and varied arrangements which are simultaneously inventive, delightful, and inaccessible. Steal Me Some Luck, Stay Up and Talk to Me all Night, or Beckomberga are songs that impress, but also make you ponder both Widerstrom's certain skills and doubtful musical direction. At times, Widerstrom reminds me of Tonio K. (if you don't know him, look him up), without the rapier-like social commentary and invective wit. Another common theme, and possibly the most satisfying element of Certainties and Doubts are the masterful and inventive guitar solos from Widerstrom and collaborator Jonas Hjortstam as discovered on Psychomath, Steal Me Some Luck, or Applause to You.

While I doubt whether Svante Widerstrom's Arbogast and Certainties and Doubts will be pulled from my shelf and played again, this is a creative and clever work from a talented musician and songwriter.

Craig Hartranft
28 Dec. - 2009
  Sweden has produced a wide variety of quality musical acts that span decades and genres. From the Hall-of-Fame-worthy pop of Abba, to the American-inspired garage rock of the Hellacopters, and even the prog-infused black metal of Vintersorg, Sweden seems to have no shortage of musical luminaries. Perhaps it’s because of the lack of daylight during Swedish winter, forcing everyone inside with nothing else to do but create. Whatever the reason, it certainly seems to be working, and relative newcomers Arbogast are no exception.

Arbogast’s second full-length album, Certainties and Doubts, sees band leader Svante Widerström expand on previous efforts and futher refine the “Arbogast sound.” But what is that sound? That is an interesting question, as there’s not an obvious answer. The bulk of the material has a very ‘70s-throwback feel, but almost in an inspired-by-other-70s-throwback-bands way. Many songs call to mind Spacehog, both musically and vocally, though they lack a bit of the Freddie Mercury-like stylistic meanderings of Royston Langdon. Additionally, there is a preponderance of three-chord, punk-inspired backing music, though plucked and strummed rather than noisily expelled.

Humorously titled opening track “Robbed, Stripped and Glad About It” feels like a leftover from early Alice Cooper sessions, and would have worked well on Killer. Of course, Alice would doubtfully have veered away from some of the bizarre falsetto vocal stretches. This rocking song kicks the album off with a great amount of energy that the rest of the album, unfortunately, lacks. This is not to imply that the remainder is of lower quality, but after getting jolted with such a powerful track upfront, everything else seems a little lethargic.

For the most part, the rest of the songs on Certainties and Doubts could almost all fall under one description—fun and quirky. Gently strummed acoustics and pop melodies help to create an album of smile-bringing ditties. “Steal Me Some Luck” would almost fit well in a Macintosh commercial, though it’s a bit less contrived than usual Mac-fare. “Psychomath” is a great piece of pop fun, reveling in its simplicity and insane catchiness. It’s unlikely that anyone will be able to get it out their head after even one listen. “Bitacora Club” and “Applause to You” bring the initial energy back to a point, but end up as electrically dominated pop-rock nonetheless. Closing track, “The Cholera Song,” with its upbeat synth melody, builds up to what feels like children’s program theme music (though going by the title, it would be a pretty dark kid’s show).

While Arbogast use the simplicity and laid-back attitude to their advantage most of the time, there are points where things do become a bit redundant. Many of the vocal melodies are almost identical, and as noted before, the energy level never quite reaches beyond a mellow cheeriness. A little more power and slightly increased tempos would surely bring extra life to the songs and create a more diverse album.

What is certain is that Arbogast have created a solid, pleasant album that would feel very comfortable (stylistically, if not alphabetically) between Cheap Trick and Jason Mraz—not quite as hard hitting as the first, but a bit less obvious than the second. Chock another one up to Swedish creativity.


Trevor Portz
22 Dec. - 2009

ARBOGAST is a Swedish rockband whom remind me of HANOI ROCKS and IGGY POP somehow, a bit depressing at times actually. They do not rock hard enough to be called a Hardrockband, so they are a real Rockband, with a very 1970s approach, sometimes even reminding of NEW YORK DOLLS or THE STOOGES. When they go for a more melodic approach they sound at their best such as during “Once the tip of the spear”. With some really bizarre lyrics and also rather unusual rockstyle, this Swedish band is a nice original rockband to check out, especially if you’re into any of the mentioned bands. More info at:

Gabor Kleinbloesem
01 Dec. - 2009
17 Nov. - 2009

One of the most funny names I know on a band, Arbogast, because a city in Sweden is called Arboga and can you be Arbogast? This have I surely said before so we leave that now and goes to the music. A music which feels like if it´s done by a man with a little bit of the same grownup as me with 70´s metal and similar tough music. A little bit of stoner and then some 60´s and a whole lot of punk Arbogast comes up as a really interesting and nice band. The 11 songs have a really high class I think and I like most the sound as they have on the record and they do an odd music without being peculiar.Steal me some luck is a calm song which I appreciate much.(SEVEN) 11/11-09

Peter Thorsson / Skrutt
26 Oct. - 2009
  " have another strong voice to add to the true rock revival that’s happening to Classic Rock recently. ‘Certainties…’ is a stripped, back-to-basics album full of croaky, heartfelt vocals and some stunning guitar solos. The whole feel is immediate, dirty, and beat-heavy. And they wear their (many) influences on their sleeves: from the Stones to Alice Cooper to REM. It’s all good stompy hard rock, with the standard second-album angst that allows quieter lighters-in-the-air moments like ‘Stay Up and Talk To Me All Night’ to creep in. The jangling melody of ‘Steal Me Some Luck’ makes it the outstanding track on the album, closely followed by the Bowie-esque ‘Applause To You’."

Avril Simister
12 Oct. - 2009
  Nicky Baldrian on Arbogast in his "The Music Is Out There" column in the 38 issue of FIREWORKS

...yeah, we know we're not a french band...
27 Aug. - 2009

Alingsås Tidning 28/8-09
17 Oct. - 2007
Too Proud To Stick to Winners (Rockbov)

Only in Sweden… Arbogast is basically one guy, Svante Widerström, with a little help from his friend(s). Yet the breadth of styles and influences are impressive, and not in a "this is our calypso song, and next is our metal song" way. The tones are warm, the guitarwork is solid yet not flashy. There's something a little something Country/small-town/y'all about the vocal inflection, and it's really kinda nice. Kinda like Billy Bragg (or John Mellencamp), there's just something honest and sincere about the voice/presentation, and that helps cover for the fact that I'm really not sure what a lot of these songs are about.

The name's based on the detective in Psycho, it's a one-man show, and I don't know the geography of Sweden enough to know if Alingsås is a metropolis of rock'n'roll posers, or is it's a small, tight-knit community (I'm obviously guessing the latter), but they've produced at least one musician/songwriter worth watching.

Oh, and great artwork, too.

Scott Hefflon
Lollipop Magazine
15 Sep. - 2007
  Arbogast - Too proud to stick to winners 5/5

Ett varm töcken i magen

Vilken märklig skiva detta är. Här blandas sorgsen pop med nyanser av någon mentalt knepig form av countryrock.
Upphovsmannen till denna blåkullemix, Svante widerström, säger själv att han är smått schizofren. Jag håller med.
För blandas och mixas görs det i en rasande fart. Jag har redan efter 5-6 låtar urskiljt allt från jazz till metal. Skriver dock inte under på att resterande bandmedlemmar utför sitt jobb bra, men det är så gräsligt charmigt att en guldstjärna lätt blir välförtjänt i min bok.

Vissa band är utrustade med stora portioner saltgnuttor, befriade från
seriösa förehavanden. Det är oftast märkliga, udda konstellationer som vinner kritikers svårfångde hjärtan, band som inte tar sig själva på för stort allvar, som istället låter oss köpa lite av grisen i säcken. Detta är ett av dem.Stor poäng till det utflippade omslaget som inramar denna smått hysteriska skiva till ett litet konstverk, balanserandes på en liten brant av glatt vansinne.

Tatiana Karas 2007-09-16
06 Sep. - 2007
  Arbogast - Too Proud To Stick To Winners

Vi kjenner alle følelsen av å ha høyrt ei plate som kunne vært så uendelig bra hadde dei hatt pengar og tid til å gjere det skikkelig. Dei beste låtane, på Too proud to stick to winners, får deg til å drøyme deg vekk i korleis plata faktisk kunne ha blitt.

Etter tre E.P`ar er endelig Svante Widerströms Arbogast ute med sin første longspelar. Resultatet varierar frå fantastisk til håplaust. Restless dogs united vinn deg over med sin stonerrock prega gitar som får deg til å tenke at dette høres ut som ein miks mellom Black Sabbath og Queens of the Stone Age anno 2007. Vidare vil All the time få deg til å tenke: ”ajajaj, dette er jo bare magisk”. For denne låten har gitarriff som får deg til å dagdrøyme deg bak rattet til ein motorsykkel susande på amerikanske landeveiar, og som osar stonerrock.

Når så Look at yourself and cry og universal hitchike er ferdig irriterar du deg over at Arbogast ikkje har fått litt meir pengar mellom henda slik at dei kan lage ei plate som held kvaliteten til desse songane. For resten er dessverre av slik kvalitet at dei syter for at Arbogastmest sannsynlig føyar seg inn i rekka av band som etterkvart blir kjente for kva som kunne ha blitt, istadenfor kva som faktisk vart.

Løp og kjøp? Likar du følelsen av umiddelbar begestring som mest sansynlig år over? Da er dette plata for deg. Litt som ein sein sommarforelskelse som var fantastisk der og da, men som du etter kvart innser hadde for mange negative sider til at det kunne bli noko meir.

Raymond Abeltun
27 Aug. - 2007

ARBOGAST is a real original Swedish band, because besides rocking hard enough to be
called a Melodic Hardrockband (during a song like "Restless dogs united") they also
move into a sort of 1970s Classic Rock format on a song like "Flying the flags".
Actually the 13 songs on their debut CD 'Too proud to stick to winners' are all in
this same diversity, so then rocking hard and very melodic, while at other times
calmer. In the end they remind me a lot of a mixture between NIGHT RANGER, URIAH
HEEP and HELIX. ARBOGAST is actually a one-man's band, because multi-instrumentalist
SVANT EWIDERSTROM has done almost everything on his own, which is quite unbelievable
if you listen to the CD, because it really sounds like a band record. Anyway, fans
of original Rock/Hardrock with some acoustic tingled pieces thrown within should
check out ARBOGAST at: and e-mail at:

(Points: 8.0 out of 10)
14 Aug. - 2007
  Arbogast — Too Proud to Stick to Winners

Arbogast har släppt ett nytt album, fyllt av gladlynt och melodiös rock med influenser från sextio och sjuttio talet, men denna gång är det en fullängdare.

Hur ska man beskriva musiken, Svante Widerström själv uttrycker det så här, ”[…]beskrivning av musiken, det skulle kännas fel och bakvänt men för att undvika några missförstånd så kan det väl sägas att skivan består av rockmusik som ibland är tillräckligt stökig för att kunna tituleras som hårdrock men som samtidigt innehåller ett par halvakustiska spår”.

Det stämmer ganska bra även om jag har lite andra definitioner på hur jag uppfattar hårdrock.

Den här skivan är perfekt på partyt eller att ha i bilstereon, där man kan sitta och njuta av musiken på relativt hög volym.

Arbogast består av Svante Widerström och några gästmusiker.

Skivan får € € €

Dr. Rock
16 Jul. - 2007
  ARBOGAST - Too Proud To Stick To Winners 3/5

Svante ”Arbogast” Widerström har tittat djupt i nostalgins skivbackar när han skapat fullängdsdebuten ”To proud to stick to winners”. Det är en skiva som flörtar lika mycket med gammal svettig rockmusik som med hårdrockens mer melodiösa avarter från 70- och 80-talen. Svante spelar som om det inte vore nog dessutom samtliga instrument utom trummor alldeles på egen hand.

”To proud to stick to winners” är en spännande åktur. Bäst gillar jag de bitar där inspirationen hämtats från Creedence Clearwater Revival och Rolling Stones, men Widerberg gräver betydligt djupare än så. Han flörtar med bluesen och visar att han inte är helt okunnig om det arv som Led Zeppelin lämnade efter sig. När han grottar ner sig i gammal klassisk hårdrock eller hänger i bakhasorna på Axl Rose tycker jag dock att det blir lite väl mycket.

Plattans största styrka är självfallet att musikanten lyckas hålla ihop alla sina spretiga influenser till en helhet. Låtarna skiljer sig ofta ganska mycket sinsemellan, men med den gemensamma nämnaren att de alla låter som hämtade från det förgångna. Som om Widerström plockat fram dem ur någon gammal koffert och tvättat av dem så pass att de gör sig bra i dagens moderna musikklimat.

Som allra vassast är det i Flying the flags, som är utrustad med en oerhört medryckande melodislinga. Tyvärr visar sig ”To proud to stick to winners” dock lida av samma problem som den några år gamla demon ”Idiot boy effort”. Arbogast blir i längden lite för mastigt att ta till sig. Att bjuda på 13 spår är att ta sig vatten över huvudet, jag börjar tröttna någonstans när det börjar närma sig tvåsiffrigt. Någon skrev någonstans att inget mästerverk hyser mer än tio spår. Det var riktigt bra skrivet och något som Widerström borde ta till sig i fortsättningen.

Mikael Mjörnberg
06 Jul. - 2007
  Arbogast - Too proud to stick to winners (Rockbov Productions) 7/10

The latest release by Arbogast is an impressive effort. Not simply because the vocals and instrumentation are almost entirely handled by one man, Svante Widerström; but because it's been so damn long since I've heard any good rock. With partner-in-crime Patrick Fransson playing the drums, Arbogast has managed to create a sound that pays homage to rock from an era largely forgotten. I'd leave the album playing in the background at work, and swear I'd just heard something by Ozzy or Guns n' Roses. There's plenty of fantastic guitar work to be found on "TPTSTW", particularly on tracks "Not be present", "Flying the flags", "Raining Stones" and "Soiled by shadows of the brave". Sticking points to the CD are few and far between. The only thing that prevents Arbogast from getting a higher score is the lyrics. The subject matter is there most of the time, but the grammar isn't. It might be a minor issue to some, and Mr. Widerström pre-emptively strikes down my nit-picking with the song "Laugh or die", and maybe to some extent, on "Look at yourself, and cry". But it hurts me to see something some so close to perfection stop barely short. It's almost as if the lyrics were an afterthought, when they could have underscored the musical talent present on this album. All in all, however, "TPTSTW" is a brilliant showcase for Arbogast's potential, and I look forward to hearing more from them in the near future.
- Heinrich Souza
16 Jun. - 2007
  Arbogast - Too Proud to Stick to Winners
Written by Drew Allegre
Saturday, 16 June 2007

Svante Widerström as his solo project, Arbogast, (named after a character in the movie “Psycho”), has completed his full length album, Too Proud to Stick to Winners. Svante does all the playing and singing on the album except the drumming and a few backing vocals and guitar parts here and there. Too Proud to Stick to Winners is a bit more refined than the previous EP, Something Bit Me, however it does not divert from the EP's straight rock style that leans on catchy riffs, a fair bit of honest spite and a jaded sense of humor. Growing up in a small town in Sweden, Svante draws on a history of playing in metal bands (which he still does). Through Arbogast though he shows his affinity for and devotion to 90's style alternative rock.

The two things that immediately stand out about Arbogast's sound are the wonderful warm and fuzzy guitar tones and Svante's butchering of the English language. It's an interesting combination, because in a sense the album immediately draws the listener in, yet it takes several listens to get acclimated to the vocals. It's worth letting the album stick around awhile though, because Svante has a thing for injecting some great lyrical moments here and there...even if you don't know what the hell he is talking about half the time. In “All the Time”he sings, “Life's like a vinyl and memories are songs, Your present's the pick-up while life's turning on, What destiny brings you depends on the run, The needle will tell you but tells you just once.”

The style of this Too Proud to Stick to Winners is really somewhat refreshing and approachable. While for a time the norm, bands that lie somewhere between jangly changly or trying to be hip indie rock and ego-centric hard rock or metal have become somewhat of a rare breed. Arbogast's music is something that us “alternative” rockers can relate to in an almost nostalgic sort of way.

The recording and production on Too Proud to Stick to Winners is well done and does not get in the way of the music. The sound is slick and balanced without being overly processed or harsh. Svante is truly a badass for doing things his own way and for producing a truly great sounding album. As he sings on “Universal Hitchike”(sic), “Find the tune within or you will die.”

-Drew Allegre
14 Aug. - 2004

Gli estimatori dei thrillers molto probabilmente avranno già capito a chi deve il suo nome questa band svedese: Arbogast è il detective che viene ucciso da Norman Bates nel classico di Hitchock “Psycho”. Contrariamente al nome ed all’alone fosco che evoca, la musica che propone il gruppo è un rock molto soft, rilassante, dalle tinte soffuse e delicate, che a tratti ricorda Ryan Adams, con alcune puntatine verso lidi decisamente più metal.

In realtà non è corretto parlare di band, perché gli Arbogast sono un solo-project (o ego-project, come lo definisce la sua mente, Svante Widerström), anche se lo stesso Svante non ama molto questa etichetta, pur rivestendo il ruolo di cantante, chitarrista e bassista, nonché compositore di tutti i pezzi (la batteria l’ha lasciata al suo vecchio amico Patrick Fransson). La definizione che preferisce è quella di “rock band con pochi elementi”, che aumentano per i concerti.

Nella maggioranza dei pezzi di “Something Bit Me”, mini-cd di 6 pezzi che segue i 2 ep del 2001 e 2003, le chitarre affiorano e poi svaniscono, lasciando maggiore spazio alle melodie ed alle brillanti linee vocali.

Un certo sapore folk-country attraversa l’opener, Moviebound; più metallica ed incalzante Neighbours (reported the smell), che ricorda molto lo stile di Michael Kiske (ex Helloween) nei suoi dischi solisti (vedi “Instant Clarity”). Eternal Rain fa riandare indietro ai pezzi vecchi dei Judas Priest (sullo stile di The Hellion per intenderci); molto intensa la ballad Another Flight To Hammocksville.

La musica degli Arbogast sa di vita vissuta e può costituire una valida alternativa allo scan rock, a volte troppo patinato, che continua ad arrivare dalle lande nordiche.
30 Jul. - 2004

Straight through the west Sweden, ARBOGAST comes and release their latest Cd which has six songs. Really very easy listening songs, because the band plays melodic rock, with many harmonies and the music from them, you can hear it so easy that you didn’t understand when the Cd reach to the end. Also the guys have done a very good cover for this release and the production is enough good. Mainly the songs from this band are written by Svante Widerstrom. So we can say that it is a one-man band, but ARBOGAST has also a drummer and an another singer who participates in two songs. Nothing more to say about this demo, just If you like melodic music you can check it out.

Antonis Maglaras
18 Jul. - 2004

“I’m not a singer/songwriter neither am I an instrumentmasturbator” states Svante Widerström pretty much the sole member of Arbogast, a sparky little band from Alingsas, West Gothenburg. Svante, and his “small collective”, present themselves well, with his weird command of the English language Mr Widerström curls his vowels, created over centuries of British development, into strange new contortions backed by quiet little jumpy riffs beneath the lengthy but reserved solo-riddled surface.

The songs featured on ‘Something Bit Me’ (hovering, at six tracks, somewhere between an EP and a ‘mini-album’) are largely of a distinctly indie-rock nature; opener ‘Moviebound’ is five minutes of Weezer-get-serious, the amusing ‘Neighbours (reported the smell)’ is a mid-period Verve-lighten-up workout whilst ‘Say It With Yourself’ recalls R.E.M. and Neil Young congealed into a Swedish accent with sharp riffs to match.

I can’t profess to know many Swedish bands aside from the usual (I)NC/Hives/Soundtrack of Our Lives (who Arbogast fleetingly recall) but I’m sure, aside from the obvious punk/hardcore faction that ply their trade in the frozen North Arbogast can break out and bring their songs to a wider audience. Well if anybody can understand their English.

Alex Lawson
06 Jul. - 2004

Iako nije klasièan self-made projekat, iza imena ARBOGAST krije se liènost Svante Widerstroma, koji je uz malu asistenciju prijatelja, realizovao album naziva "Somrthing Bit Me". Inaèe, ovaj autor dolazi iz Alingsasa, malog gradiæa blizu Gothenburga, a zanimljivo da je ARBOGAST, umetnièko ime pod kojim deluje, zapravo liènost iz filma "Psycho", Alfreda Hitchocka, detektiv kojeg ubija NORMAN BATES, kljuèna figura radnje ovog klasika kinematografije.

Svante nije muzièar bez "korena". Njegova karijera traje kontinuirano gotovo dve decenije, i iskustvo mu je svakako veliko.

"Something Bit Me" je izdanje na kojem se našlo 6 numera, gde je u osnovi nekakva rock forma, na momente šireg instrumentalistièkog opsega, dok sa druge strane preovladavaju elementi tipiènog indie / intelektualiziranog pristupa. Tu ima kako progressive prizvuka, tako i postnovotalasne prièe, koja ne ulazi tako lako na prvo slušanje.

Arbogasta u autorskom smislu, treba dobro izanalizirati i tek onda detaljnije "pristupiti' definisanju njegovog dela. "Something Bit Me" nije izdanje velikog dometa, ali je album koji otkriva razmišljanja ovog interesantnog Šveðanina.

Branimir Bane Lokner
12 Jun. - 2004

der postweg von schweden zu uns bekam "something bit me" nicht: bis auf die cd selbst kamen hier nur fetzen an. weshalb die rekonstruktion des bandinfos mit tesafilm und jeder menge geduld auch ein schwieriges unterfangen war. dennoch, hier die elementaren facts: ARBOGAST sind ein trio aus der göteborger umgebung, das musikalisch zwischen (hard-)rock und indie anzusiedeln ist. sänger, songschreiber und mastermind svante widerström ist zentrum der band, besitzt eine charakteristische stimme mit etwas seltsamer phrasierung und macht damit diese sechs songs richtig sympathisch. zumal die zuckersüßen, leicht schwermütigen melodien allesamt auf anhieb zünden. ARBOGAST verlieren sich aber nicht in ruhige, unscheinbare akustik-klampferei - wie sie in dieser machart im hohen norden ja nicht selten fabriziert wird. nein, trotz aller obligatorischen melancholie (in geringer dosis) gibt es hier auch mal das ein oder andere groovende gitarrenriff; wie beispielsweise in "neighbours (reportet the smell)". der bluesrockende abschlussstampfer "crossroad charlie" reißt ebenfalls mit und dank "say it with yourself" gibt es sogar einen richtigen radiohit mit mächtig kommerziellem potential. ich könnte mir gut vorstellen, dass man von dieser momentan noch auf undergroundbasis agierenden band in zukunft einiges hören wird. remember where you've read it first.
18 Apr. - 2004

I was about the shut this off after the first verse when it suddenly opened up into a huge chorus and I had to reevaluate my thoughts. These guys remind me a lot of Neil Young, both in musical style and also in the way that I really cannot deal with the vocals. The songs and playing are both good and the recording has a really nice live feel, so I'd say these guys have potential.
05 Apr. - 2004
Sonny "Dr Rock" Johansson 040405

Arbogast är ett band från Alingsås som spelar en glad, och svängig rock som fastnar efter ett par lyssningar. Bandet har tydliga influenser av bl.a. Rolling Stones och Neil Young.

Skivan innehåller sex låtar och är väl ingen fullängdare precis. Men å andra sidan så kostar skivan inte mer än 79:-

“Neighbors (Reported the Smell)” har ett skönt grundriff och man förs tillbaks i tiden till sextio- och sjuttiotalen och i “Eternal Rain” tas man med på en resa till Neil Young’s musikaliska värld, de två låtarna är de bästa spåren på skivan och är två riktiga stänkare.

Svante Widerström, har skrivit alla låtarna samt står för musicerandet på skivan. Patrick Fransson och Mats Lilja har hjälpt till med trummor och sångstämmor. Arbogast är, som Svante själv uttrycker det, ett band med ovanligt få medlemmar. Men Svante funderar på att utöka medlemsantalet kraftigt, så att Arbogast kan dra ut på turné. Jag blev biten och hoppas att få se bandet på turné i sommar.
05 Apr. - 2004
  Intervju av Sonny "Dr Rock" Johansson

Kommer du att utöka bandet med fler medlemmar i år?
Jajamensan. Jag är i skrivandets stund i full färd med att sätta ihop ett band. Letar febrilt efter en trumslagare.

Planer inför sommaren, Turné?
En del av syftet med ett levande arbogast är att börja jaga spelningar. Även om det kanske inte kommer att bli fråga om en turné i ordets egentliga betydelse (merparten av medlemmarna har och förmodas ha heltidsjobb) så kommer vi att spela ute så mycket vi kan.

Du nämnde att du spelat i många olika lokala band. Jag är lite nyfiken på vilka lokala band? Vilka/Vilket instrument spelade du på då?
Vid 14 års ålder spelade jag trummor och sjöng (en olycklig kombination) i det gravt orutinerade heavy metal bandet DUNGEON. Efter att ha lyckats med konststycket att spela in vad som måste vara en av tidernas sämsta demos beslöt jag mig för att helt koncentrera mig på sången och bildade tillsammans med en av Dungeon-gitarristerna och en trummande kompis bandet CATHEDRAL.

Vi lät ungefär som en amatörmässig upplaga av Hammerfall — men under en tidsepok då hårdrock var extremt ohippt. Efter att bandet splittrats p.g.a. att trummisen åkte in i lumpen, hoppade jag in som sångare i ett namnlöst band som var bokade för en spelning men som just förlorat sin vokalist. Samarbetet resulterade i en lyckad spelning som coverbandet SLACK BABBATH — som senare formades till FATAL TABASCO.

Fatal Tabasco spelade in två demos och en fullängdare (Mouse Café), men hade, anser jag, förlorat sin kapacitet vid inspelningen av den sistnämnda. Det följande antiklimaxet kombinerat med musikaliska meningsskiljaktigheter gjorde att jag lämnade gruppen som sedan fortsatte, tog in en keybordist och förvandlades till det jazzinfluerade popbandet Mellowdrome.

Härmed beslöt jag mig för att spela in mina egna grejer. Jag hade flera låtar på lager som inte hade passat i FT,
delvis för att jag skrivit dom på ett “ohårdrockigt” vis (akustisk gitarr — ackord). Jag gjorde till en början flera misslyckade inspelningar. Ett tag höll jag t.o.m. på med trummaskiner. Det var väl här nånstans som ARBOGAST föddes. Under den här perioden spelade jag även bas i (Backyard Babies och Social Distortion influerade) bandet STINGRAYONE. StingrayOne kom trea i GT-rocken men upplöstes snart.

Är Gitarr ditt huvudinstrument?
Det är möjligt att det har blivit så. Gitarr är ju ett lättillgängligt instrument som man kan spela varje dag hemma i lägenheten. Det finns alltså all tid i världen att ovetandes utvecklas på instrumentet. Sjunger gör man kanske inte hemma på samma sätt. Dessutom skrivs ju låtarna på gitarr. Jag tror alla låtskrivare också är hyfsade gitarrister.

Jag vet att du tycker att influenser är oviktigt, men jag får lite Neil Young vibbar i ett par låtar?
Jag kommer från en strikt hårdrockstradition. Mycket av den hårdrock som gjordes mellan 1970-1985 har betytt (och betyder fortfarande) oerhört mycket för mig. Men som låtskrivare och oteknisk (långsam) gitarrist var det lockande att söka sig utanför de Iron Maiden-ramar som vi alla byggde åt oss själva. Samtidigt började jag lyssna på band och artister som Rolling Stones, Lynyrd Skynyrd, David Bowie, Janis Joplin, Jimi Hendrix och…visst till en viss del även Neil Young.

Man borde kanske kunna säga att Arbogastmusiken är någon slags korsning mellan BLACK SABBATH och ROLLING STONES — dom två banden jag älskat mest.

Finns det planer på en fullängds platta framöver?
Absolut! Efter att ha spelat in 3 miniCD:s (det första 4-låtars alstret kanske borde tituleras “maxisingel”) så känns det på sin plats att spela in ett ordentligt album. Framförallt då Arbogast för första gången är ett riktigt, sprittande, levande och fulltaligt band.
23 Mar. - 2004

I've been listening to this Arbogast album for a few days now, and I have to admit that it has impressed me. The album is a short and sweet little six track project called "Something Bit Me". The band, from Sweden, is fronted by singer/songwriter Svante Widerström. Arbogast's website divulges that the band's name is borrowed from a detective in the Alfred Hitchcock movie "Psycho". Now that we're acquainted, we may proceed with the review...

There are several things that initially jumped out at me the first time I threw this disc in my computer. The first thing you'll likely notice is Widerström's vocals. He has what I'd call a nasally drawl...with a Swedish accent. It takes a little getting used to, but he is really quite good. While for the most part he is pretty reserved vocally, there are times where he can hang his voice out so far it would make a respectable glam rocker blush...all this is done in relatively good taste I might add. The second thing I noticed about "Something Bit Me" is the production quality. To be honest I was expecting some muddy mix haphazardly thrown on to a cd. This is clearly not the case. Although I initially felt that the vocals were a little too distant (as they commonly are on independent discs), I've come to agree with the way that they appear on the album. The vocals could have overwhelmed the album if they were mastered at too high a level. This would have been a mistake, as the layered guitars are a HUGE part of what makes this album worth repeat listens. The guitars have a good deal of warmth and presence with a slightly crunchy, slightly fuzzy tone that resonates in the listeners head. The sonic balance between the vocals, the lead guitar, and the second guitar is also quite good. I almost had to remind myself to listen for the drums...they're hardly noticeable unless you remember to listen for them. I don't mean that they aren't there, I mean that they're relatively transparent and seamless with the music...a very good thing, musically speaking. This is something that most bands/songwriters never figure out how to do. Needless to say, I'm very pleased with this mix. It may not be appreciated by everyone, but it really caters to my personal tastes.

In addition to the sound, this album has another thing going for it...the music. Or to be more specific, the composition. The songs seem to be constructed around the lyrics, which are pretty interesting, pretty entertaining metaphorical meanderings sung with a fair amount of passion in that oh so memorable Swedish drawl. The rhythm section then provides a very solid base that carries the songs through and keeps the listeners attention, and at times steals attention from the vocal or guitar lead. Of course, there are some great lead riffs thrown in for color though, and they are placed at just the right moments. Catchy verses flow nicely into great courses, where the real hook is embedded. I'm not one to be big on pop hooks, but there is nothing wrong with writing songs that are a little catchy so long as the hook isn't the only memorable part of the song. Arbogast pulled this feat off nicely, keeping my interest through the entire song, even on repeat listens. When I expected to be growing tired of this album, I found that the album was growing on me.

My only real complaint with "Something Bit Me" is that it is too short...the six tracks fly by pretty quickly. Of course, It is probably wise of Arbogast to put out an album with 6 solid tracks as opposed to a 12 track album with half unfinished filler material.

I would recommend that when you have a minute, you should go on over to and preview a few tracks. The mp3s on the site lack a fair amount of the warmth found on the actual album, but they make Arbogast's (Widerström's) songwriting talent quite evident.

Hmm...recommended if you like...Wilco, REM (new adventures in hifi), Neil Young
18 Feb. - 2004
Daniel Kvarnström 040219

Svante Widerström har släppt en ny platta med sitt musikprojekt Arbogast. Häng med på en resa till 70-talet…

Denna skiva ligger helt rätt i tiden. Med band som The Darkness och Witchcraft på frammarsch visar musikindustrin att det inte måste vara nyskapande för att slå. I övrigt finns det väl inte så jättemycket likheter mellan ovanstående akter och Svantes skötebarn Arbogast.

Skivan ”Something Bit Me” påminner om sin föregångare ”Idiot Boy Effort”, men sången har hoppat upp ett pinnhål kvalitétsmässigt och skivan har faktiskt en riktig dunderhit i form av ”Eternal Rain”. För Er som inte har hört Arbogast tidigare kan jag rekommendera den här framför tidigare alster. Kort sagt är detta tung 70-talsrock med mycket blandade influenser, fast man kan ju knappast spela sådan här musik utan att vara influerad av Black Sabbath och Deep Purple.

Det känns faktiskt bra att inte bara ett band stått som musikalisk förebild. Det hela blir mycket mer originellt på det sättet. Ett litet irritationsmoment är stämsången i öppningsspåret. Den hade jag klarat mig mycket bra utan. Detta projekt skulle mycket väl kunna utvecklas till något stort. Då måste följande ske: Sången bör bli ännu bättre och först och främst behövs fler låtar i klass med ”Eternal Rain”. Lite fattigt med bara sex låtar kan det tyckas, men skivan landar i alla fall på strax under halvtimmen och jag såg att den går att införskaffa för endast 79:-. Om ni är rädda för att köpa grisen i säcken så finns låtarna för lyssning på hemsidan.
16 Feb. - 2004
Peter Thorsson 040216

Can you come more from Arboga than any other person it must be called that you´re Arbogast. I got this record sent to me from this Alingsåsgroup and that´s a guy named Svante who does the most of the music and instruments on this record together with a guy on drums. The first song is a pophit. Abd I´m a little bit surprised because I thought this should be harder things because when I see the cover with the guy with the rifle it looks really hard, so hardcore was the music I thought it would be. But musically this is really nice actually and it´s really calm pop/rock but with some good melodythings I really like.
12 Feb. - 2004
Bitte Assarmo 040213

Arbogast är ett enmansprojekt, skruvat nog med samma namn som Hitchcocks privatdeckare i klassikern Psycho, med musikern och sångaren Svante Widerström i fokus och med en inhyrd Patrick Fransson på trummor. Idiot Boy Effort är en demo med fem spår och två bonusspår, och det handlar om klassisk rock, klart influerad av både Sabbath, Zeppelin och Stones.

Svante Widerström har skrivit alla låtarna och spelar både bas och gitarr själv, något han gör suveränt bra – han är oerhört stilsäker och snabb. Hans röst – som påminner lite om Neil Youngs – skulle inte passa i kyrkokören, men gör sig bra till den rena, raka rockmusiken.

Jag tycker den här demon är riktigt bra, en utmärkt platta för festen eller för sommarens sköna picknick. Rust in the summerlight och Where were you when you were born är de starkaste låtarna, men här finns egentligen ingen dålig låt. Fast arrangemanget känns förståeligt nog en smula tunt emellanåt, och man kan inte låta bli att undra vad Svante Widerström skulle kunna göra med ett fulltaligt band som förstärkning…
27 Dec. - 2003
Max Majbäck

När det dyker upp ett enmannaband har man oftast inte så speciellt stora förväntningar. Arbogast Svante Widerström lyckas dock göra en ganska svängig demo med en fin och jämn kvalité. Han spelar allting själv på plattan förutom trummor där han hyrt in Patrick Fransson.

Sommarmusik är första känslan man får av den 70-80 tals hårdrocken som flyter ut ur högtalarna. Till och med första låten heter ”Rust in the summerlight” som förövrigt är en av de sju spåren på demon som är vassast. Ganska glad, ganska rockig lite så där lagom mysigt. Allt sitter bra och det känns som att det är ett väldigt bra flyt på låtarna. Sången kan väl diskuteras om på vissa ställen men den funkar absolut. Fast visst känns det som att Svante är mer av en gitarrist än sångare.

Hade denna demo kommit för 20 års sen så hade det helt klart blivit något, men tyvärr så känns det som att man inte ska börja om igen. Det är gammal, klassiskt rock men jag har ganska svårt att tro att det kommer att leda någonstans. Svante är helt klart en duktig musiker men kanske lite nytt blod och ett helt band, så kommer det nog att se lite annorlunda ut. Det ska bli intressant att se vad som kommer i fortsättningen.
29 Oct. - 2003
Daniel Kvarnström 031029

Sitter i skrivande stund och lyssnar på Arbogast plattan ”Idiot boy Effort”. Arbogast är mer ett enmansprojekt än ett band. Sång och alla instrumenten förutom trummorna sköts av en snubbe som heter Svante Widerström......

Svante har även skrivit text och musik till de fem låtar som finns på ovannämnda Cd (+ 2 st bonusspår). Det man kan säga om musiken är att det är ganska så originellt men influenser kan skönjas från grupper som Black Sabbath, Led Zeppelin och Rolling Stones mfl. Musikaliskt är det mycket välspelat, man märker att Widerström inte är någon nybörjare. Man måste nog säga att han är mer gitarrist än sångare. Sången är absolut inte dålig, men den riktiga känslan förmedlas helt klar bättre genom gitarren. För er som gillar lite äldre hårdrock eller tung rock kan jag rekommendera plattan, men om ni är ute efter renodlad heavy metal ska ni nog gå och införskaffa nåt annat. Om cirka en månad kommer en ny Arbogast skiva med titeln ”Something bit me”. Om ni vill ha mer information om Arbogast eller köpa skivan så gå in på hans hemsida.

ARBOGAST e-mail: